Nu kommer sagan om när mormor tar med Kalle för att träffa småfolket.
Kalle träffar småfolket!

Det var en solig och fin vårdag och Kalle var på väg upp för backen till Stenbäcken tillsammans med sin mormor och morfar. Han kunde nästan inte vänta tills morfar sängt av bilen innan han hoppade ut och rusade iväg och började ropa på Trullirutt. Men ingen svarade och ingen kom. Han gick runt stugan och ropade, ingen Trullirutt. Han gick in en bit i skogen och tog ifrån tårna TRULLIRUUUUUUT!, men ingen Trullirutt. Kalle blev ledsen, han hade ju längtat hela vintern efter sin kompis, och nu var han inte där! Han satte sig på en sten på framsidan av stugan. Mormor såg att Kalle blev ledsen så hon satte sig bredvid honom på stenen. Du ska inte va ledsen, sa hon Trullirutt kan ju inte veta att det är just idag som du kommer. Han kanske har varit här och letat många gånger när du inte varit här.
Men vad ska jag göra nu då? Undrade Kalle.
Du kan ju alltid göra det som du gjorde här, innan du träffade Trullirutt. Springa, klättra gunga och vi kan sparka boll sa mormor.
Det är klart sparka boll med mormor eller morfar är ju riktigt roligt. Och det var längesedan han gjorde.
Dom sparkade en stund och Kalle blev lite gladare även om han saknade sin kompis.
Men vet du vad? Sa mormor plötsligt.
Nu blev Kalle nyfiken för han såg på henne att hon hade kommit på något. Vadå? Undrade han.
Jag har ju också varit barn här sa mormor, och om jag inte minns fel så är det inte bara troll som bor i den här skogen. Sen började hon fundera igen. Fast det är klart, sa hon det är ju så längesedan jag träffade dom, dom kanske inte bor kvar?
Vilka då? Nu var Kalle riktigt nyfiken.
Småfolket. Sa mormor som det var den naturligaste saken i världen.
Småfolket? Undrade Kalle. Vilka är det? Var bor dom? Kan vi gå dit?
Mormor började skratta. Lugn sa hon vi kan gå och se efter, men först ska jag hjälpa morfar att tända i spisarna och bära in vatten.
Kalle kunde nästan inte vänta tills hon var färdig. Tänk vad lång tid det skulle ta att tända en gammal spis just idag!
Men rätt som det var så var hon klar. Morfar stannar hemma och hugger lite i skogen sa hon när dom började gå ner mot bastun. Ja, mormor gick. Kalle sprang, klättrade och skuttade precis som han brukar göra. När dom gått förbi bastun så gick dom över bäcken och sen började mormor bara gå rätt in i skogen! Ska vi inte leta upp en stig undrade Kalle som undrade hur i hela världen dom skulle hitta tillbaka.
Nejdå, sa mormor. Det finns ingen stig dit vi ska, det har det aldrig gjort. Dom klättrade över stenar, hukade sig genom snår och dom gick och dom gick och dom gick. Plötsligt stannade mormor. Och det var tur det för Kalle var riktigt trött i benen nu. Jag tror det är dags för en liten fikapaus sa hon. Dom satte sig på en stor sten som var full med mossa på, mormor log lite finurligt hela tiden medan hon hällde upp saft. Kalle drack sin saft och tittade sig omkring för att se om han möjligen skulle känna igen sig. När han satt där och tittade och drack såg han att det liksom lyste som små, små stjärnor under en stor gran en bit bort.
Mormor tittade på honom. Du har sett det nu va? Frågade hon. Jag ser något men vet inte vad det är svarade Kalle. Då smyger vi lite närmare sa mormor, fast vi måste vara försiktiga så vi inte gör någon illa eller skräms.
Dom smög försiktigt fram mot den stora granen och när dom kom riktigt nära såg Kalle att det var små fönster som hade gjort att det såg ut som stjärnor. Det sken ur en massa små hus där under granen. Kalle kikade in i ett av fönstren och såg då två små barn som lekte där inne. Två flickor en med mörkt hår och en med rött. Han satt där på knä och tittade på barnen när en av de vuxna i huset fick syn på honom och mormor. Det var en liten, liten gammal gumma. Först blev hon alldeles förskräckt men sedan tittade hon på mormor, länge tittade hon. Sen började hon skratta och gick ut till dom. Barnen följde med ut men mycket försiktigare. Är det du? Frågade hon mormor . Mormor skrattade och sa ja, det är jag. Både Kalle och dom båda barnen såg förvånat på varandra. Känner mormor den lilla gumman? tänkte Kalle. Men medan mormor och gumman snattrade med varandra började Kalle och de båda barnen titta på varandra. Tillslut kunde inte den lilla flickan med mörkt hår vara tyst längre. Vem är du och varför är du så jättestor? Kalle började skratta, jag heter Kalle sa han och det är inte jag som är stor utan ni som är små! Jag är inte liten sa flickan med rött hår, jag är faktiskt fyra år! Och min syster är fem. Jag är också snart fyra år sa kalle. Den rödhåriga flickan, som var lite modigare än den mörkhåriga, sa att hon hette Tuff och att den mörkhåriga hette Kaksig. Det tyckte Kalle lät lite lustigt, Tuff och Kaksig!
Dom pratade en liten stund om vad dom brukade leka och det verkade som om Kalle och de två tjejerna brukade leka samma lekar. Men dom kom på att det skulle vara svårt att leka tillsammans eftersom dom var så olika stora. Fy vad trist tänkte kalle, när jag hittar två att leka med är dom så små att det inte går. Precis när han tänkt det fick han syn på ett litet svävande glitter. En älva är här tänkte han. Han visade älvan för Tuff och Kaksig. Älvan vinkade på dom och dom följde efter henne. Söt och Rar hade lite svårt att hänga med så Kalle lyfte upp dom och satte dom i luvan på jackan. Sen skuttade han vidare.
Mormor och den lilla gumman satt bara och tjattrade och märkte inte att barnen gick iväg. När dom kommit en bit in i skogen stannade älvan. Kalle såg att det kom många mer älvor flygande nu. Vi behöver hjälp sa dom. Med vadå? undrade barnen . Älvorna berättade då om första gången dom träffade Trullirutt, och om skatten som han hade hjälpt dom att gömma. Nu behövde dom ha tillbaka skatten och dom hittade inte Trullirutt. Men barnen kunde nog hjälpa till. Kalle och tjejerna tyckte det lät som ett spännande äventyr och lovade att försöka. Då flög en av älvorna över deras huvuden och så somnade dom.
När dom vaknade var dom inte kvar på samma ställe och Kalle såg att Tuff och Kaksig hade blivit lika stora som han själv, trodde han ja.
Att det var han som blivit lika liten som dom märkte han när han reste sig upp och gräset var som en hel skog! Hur i bublans gubbar ska jag kunna hitta skatten så här liten? Tänkte han. Och inga älvor såg han till heller. Nu vaknade Tuff och Kaksig också. Hur ska vi hitta skatten så här små? Undrade Kalle. Nu blev tjejerna riktigt arga. ”Du måste sluta att gnälla om att vi är för små!” Sa dom ”Det är inget fel på vår storlek! Vi duger precis som vi är!!”
Ja,ja. Sa Kalle. ”det är bara det att jag inte är van att inte va stor.” Han var noga med att inte säga liten, för han ville verkligen inte reta upp tjejerna i onödan. ”Hiskelit vilket humör dom har”. Tänkte han.”Det passar bra att dom heter Tuff och Kaksig!” Hur ska vi hitta skatten? Undrade han. Vi får försöka tänka ut var Trullirutt gömt den och leta där. Svarade kaksig. Dom funderade en liten stund och sen sa Kalle att han trodde att Trullirutt nog skulle leta upp en grop under en stor sten, och gömma skatten där. Precis när dom skulle börja leta hörde dom att det kom någon, Tänk om det är Trullirutt sa Kalle och skulle precis ropa när Tuff kastade sig fram och höll för hans mun. Då såg han att det var en trollkarl som kom gående i skogen. Det såg ut som om han letade efter något. Han letar nog efter skatten sa Kalle, som kom ihåg att Trullirutt berättat att han gömt skatten så inte den elaka trollkarlen skulle hitta den. Nu kom han på att det var bra att vara liten! Det var jättelätt att gömma sig!!!
Dom gömde sig under inne i en ihålig stubbe och var alldeles tysta. Magen pirrade jättemycket och dom tyckte att varje andetag hördes. Men rätt var det var så gick han vidare. När trollkarlen gått, klättrade dom ur stubben, ja Tuff och Kaksig klättrade ur men Kalle kom inte. Dom väntade lite sen ropade dom. Vart hade han tagit vägen? Då hörde dom att Kalle ropade tillbaka. ”Här är jag.” Sa han ”och här är skatten!” Tuff och Kaksig kröp ner i stubben igen och en liten bit in, så hittade dom både Kalle och skatten. Hur har Trullirutt fått in den är sa Kalle för skatten är ju mycket större än hålet. Dom tittade sig omkring och såg ett större hål åt andra hållet med en sten framför. Där sa barnen samtidigt, har han tagit in den. Men hur ska vi få ut den? Hur ska vi få bort den stora stenen? Dom funderade och funderade och Kalle gick ut på andra sidan för att se om han kom på något. Då kom en av de glittrande älvorna och han berättade att dom hittat skatten men att dom inte fick ut den. Han berättade också att trollkarlen varit här, så det var bråttom att få bort skatten innan han kom tillbaka. Älvan flög över Kalles huvud och vipps så var han lika stor som vanligt!
Nu var det inga problem att få bort stenen och plocka fram skatten. Nu kom alla älvorna tillbaka, några flög över skatten och strödde glitter över den så att dom kunde få med den hem till sig, några andra flög över barnen och dom somnade. När dom vaknade så var dom tillbaka vid småfolkets by och mormor och den lilla gumman satt och snattrade fortfarande.
” Nä,” sa mormor när barnen satte sig bredvid dom, ”det är nog dags att vi går tillbaka till morfar, han har nog tänt bastun nu.” Kalle och tjejerna lovade att snart träffas igen och så började dom gå tillbaka till stenbäcken. Precis när Kalle funderade på hur det kom sig att mormor inte ens märkt att han varit borta så länga sa hon; ”Hur gick det med skatten? Hittade ni den?
Tänk att mormor alltid vet mer än man tror. Tänkte Kalle när dom kom fram till morfar och bastun,
Detta är ännu en av mina små berättelser. Det kommer nog att komma mer.....

Sagor.

Hej igen!
Vet ni att man inte bara kan ha Trullirutt som en mysig och rolig kompis när det är dags för sagomysstund. Han går faktiskt att använda när det är lite jobbigt. Så här kommer sagan om när "Kalle Karlsson träffar Trullirutt!"

Trullirutt möter Kalle!

En dag var Trullirutt, det där trollet med stor nyfikenhet, ute och lekte i skogen precis som vanligt. Han skuttade omkring lite, försökte springa ifrån en hare men det gick inget bra för haren var jätte snabb. Han klättrade och hoppade och såg att han började närma sig stenbäckestugorna. Han bestämde sig för att vända så ingen människa fick syn på honom. Precis när han skulle göra det fick han syn på en liten pojke som satt på marken bakom en av stugorna, då blev Trullirutt nyfiken! Han tänkte bara titta lite, lite, lite hur en människopojke såg ut och se lite vad han lekte med. Han undrade om han skulle se så farlig ut som han trodde? Det gjorde inte den lille pojken han såg bara snäll ut och ledsen. Undrar varför han ser så ledsen ut tänkte Trullirutt. Han såg att pojken hade en brun kanin och att han lekte med några pinnar och tillslut kunde han inte vara tyst längre!
Hej- sa han.
Den lille pojken hoppade upp och blev jätterädd! Du behöver inte vara rädd sa Trullirutt jag är ju bara en liten snäll trollpojke. Det är ju jag som ska vara rädd för dig, men du ser inte så farlig ut du heller.
Nä sa den lille pojken jag är inte farlig. Vad heter du förresten?
Jag heter Trullirutt sa Trullirutt och jag bor en bit bort här, men vad heter du och vad heter din kanin? Varför är du ledsen?
Jag heter Kalle sa pojken och min kanin heter klumpen. Jag och mamma är och hälsar på mormor och morfar här på Stenbäcken. Jag är ledsen för att jag har ont i magen.
Ont i magen får jag bara när jag har ätit för mycket mat tänkte Trullirutt. Har du ätit för mycket? frågade han.
Nej svarade Kalle. Jag får ont i magen när min mamma och pappa bråkar så mycket.
Bråkar dom så du får ont i magen? Undrade Trullirutt. Det var inte snällt av dom!
Kalle berättade då att hans mamma och pappa inte bor i samma hus längre och att han ibland bor hos mamma och ibland hos pappa och när han är själv med pappa så har han inte jätte ont i magen bara ibland och när han är hos mamma så har han också bara ont ibland. Trullirutt och Kalle pratade länge om att mammor och pappor inte ska bråka så små barn får ont i magen. Men sa Trullirutt din mamma och din pappa älskar dig mest i hela världen ändå även om dom inte bor ihop. Ja, sa Kalle jag älskar dom också mest i hela världen. Men frågade Trullirutt finns det något som tar bort det onda? Ja, sa Kalle, KRAMAR! Sen bestämde Trullirutt och Kalle att Kalle alltid skulle säga till mamma eller pappa om han fick ont i magen så kunde dom kramas tills det onda gick bort.

Nu håller jag på med sagan om Kalle, mormor och småfolket.
Ha det gott!

Trullirutt!

Hej alla goa släktingar!
För det är ju mest ni som läser min blogg. Nu var det riktigt längesedan jag skrev, men som ni alla vet har det hänt en hel del i mitt liv IGEN!
Men den sista tiden har jag börjat göra något som jag faktiskt tänkt på ett tag, att sätta ner mina Trullirutt sagor på papper.

Så alla ni som hört morfar Kalle berätta om Trullirutt får ursäkta, jag för honom vidare till mina barn och har gjort det sen Nathalie var lite men nu skriver jag ner det som finns i mitt huvud.
Så småningom kommer även sagorna om småfolket som är helt mina och mina barns (dom brukade få bestämma vad som skulle hända i stora drag) att komma ner på papper.
Men här kommer den sista sagan om Trullirutt som jag skrivit ner. (och ni får ursäkta igen för Lumpelo är inte med men däremot så återkommer en glittrande älva i nästa alla sagorna.)

Trullirutt blir tillfångatagen av människor!

Det var en solig och fin höstdag och den lilla nyfikna trollpojken Trullirutt skuttade genom skogen på väg till Stenbäcken. Han ville kolla om hans kompis Kalle var där uppe. Dom hade träffats för ett litet tag sedan och blivit riktigt goda vänner. Varje lördag skuttade Trullirutt dit för att se om Kalle var där. Och han var ofta det. Dom brukade leka allt möjligt, Precis som små pojkar brukar göra. Det bästa var att Kalle också var ganska nyfiken så det brukade bli en del äventyr högt uppe i träd eller ganska långt in i skogen. Lite för långt in, för Kalle egentligen för han fick inte gå så långt. Hans mamma, mormor och morfar var rädda att han skulle komma bort i den stora skogen. Det verkar inte som dom kan förstå att Trullirutt kan hitta överallt i skogen! Men ibland gick dom ganska långt ändå. Inte för att dom tänkt det utan bara för att det blev så. Skutten, hoppen och leken liksom bara fick in dom långt in i skogen. Men dom kom alltid tillbaka innan någon blivit för orolig.
Som sagt detta var en solig och fin höstdag och när Trullirutt kom till stenbäcken såg han att det inte kom någon rök ur skorstenen. Fy vad trist tänkte han, då är Kalle inte här. Vad ska jag nu hitta på? Han satte sig på en sten utanför stugan och började fundera ut vad han skulle hitta på istället. Han märkte inte att det kom två människor gående i skogen. När dom fick syn på honom på stenen trodde dom först att det var en ensam människopojke som satt där, men sen såg dom att det var ett troll! Dom blev alldeles som tokiga för dom trodde ju inte att det fanns troll! Dom började viska och tissla och tassla om hur dom skulle kunna fånga trollet. Tänk vad berömda dom skulle bli när dom visat trollet för alla andra och tänk vad rika dom skulle bli, för det fanns säkert någon djurpark som ville köpa trollet för mycket pengar! Tänk så många människor det skulle komma och titta på honom!
Medan dom stod där och planerade hur dom skulle fånga Trullirutt så satt han bara där på stenen och funderade på vad han skulle hitta på. Han kanske skulle vänta lite för Kalle hade ju sagt att dom skulle komma upp på lördagen och sova till söndagen. Precis när han bestämt sig för att vänta hörde han ett NU! Sen fick han en säck över huvudet och ett rep snurrades runt hans kropp. Stackars Trullirutt hur han än försökte ta sig loss så lyckades han inte. Han hörde på rösterna att det var två stora gubbar som tagit fast honom. Efter en liten stund orkade han inte kämpa emot längre och han blev alldeles stilla.
Nu har han nog gett upp sa en av gubbarna.Hur ska vi få hem honom? Undrade den andre. Men det hade dom inte tänkt på, dom var ju ute och gick och bilarna stod hemma i örby. Medan dom stod där och funderade på hur dom skulle göra hörde både dom och Trullirutt att det kom en bil upp för backen. Han blev glad för han förstod att det var Kalle som var på väg, men då kände han hur karlarna började dra och slita i honom och han märkte att dom drog in honom i skogen. Han var ju ett troll och troll är ju ganska tunga så dom fick slita ordentligt för att hinna undan med Trullirutt innan bilen kom upp. Dom stannade när billjudet tystnade och Trullirutt kände på lukten att han satt under en gran. Så hörde han en bildörr som öppnades och Kalle som ropade: TRULLIRUTT, var är du?
Trullirutt ropade tillbaka, HÄR, HJÄLP ropade han . Sen kunde han inte ropa mer för en av gubbarna höll för hans mun. Dom började dra och slita i Trullirutt igen och drog honom längre och längre in i skogen. Tillslut hade dom fått in honom så långt så ingen levande människa skulle kunna hitta honom! Dom kollade att säcken satt ordentligt över honom och att repet var ordentligt knutet, sen lämnade dom honom där och tänkte komma tillbaka med bilen när det inte var några människor kvar på stenbäcken. Stackars Trullirutt. Han var jätterädd och ledsen och ingen hörde hans rop på hjälp.
Kalle hade hört Trullirutts rop på hjälp när han forfarande var kvar på Stenbäcken och hade sprungit dit han hörde ropet men när han kom fram var Trullirutt redan borta. Han gick ner till sin morfar och berättade att han hört Trullirutt ropa på hjälp men att han inte hittade honom. Morfar sa att han också hört trollet och dom bestämde sig för att ge sig ut och leta. Mormor sa att det nog var bäst att hon stannade kvar på Stenbäcken om Trullirutt kom tillbaka.
Morfar packade en liten matsäck ifall det skulle ta lång tid att hitta Trullirutt. Dom tog på sig sina arbetsbyxor och packade lite verktyg som dom kanske skulle behöva. Sen bar det iväg! Morfar hade hört på Trullirutts röst att något hemskt hänt och gick först ganska fort, så fort att Kalle hade lite svårt att hänga med, men när morfar såg det så saktade han farten. Dom gick i skogen och ropade hela tiden men dom varken såg eller hörde Trullirutt. Länge, länge gick dom. Plötsligt såg Kalle ett svävande glitter! Det måste vara en av dom små älvorna som Trullirutt pratat om tänkte han. Han sa inget till morfar (det hade varit svårt nog för morfar att förstå att det fanns troll, han skulle nog inte orka förstå att det fanns glittrande älvor också) men han förstod att älvan ville att dom skulle följe efter henne och han fick morfar att svänga lite så dom gick åt det hållet älvan var på väg.
Dom fick gå ganska länge och det var mycket klättrande över nedfallna träd och hoppande över stora stenar. Plötsligt var älvan borta! Kalle tittade åt alla håll för att se vart hon tagit vägen men han såg henne ingenstans. Nu hade dom gått så långt att dom inte visste riktigt var dom var. Dom bestämde sig för att äta lite på sin matsäck innan dom fortsatte. Då, precis då hörde Kalle något som lät som ett rop på hjälp! Morfar hör ju ganska dåligt och det lät ganska tyst så han hade inte hört någonting. Men han såg på Kalle att han verkligen hade hört något så dom gick åt det hållet Kalle hade hört ropet. Dom kom fram till en brant klippa och morfar sa att Kalle nog hade hört fel. Men Kalle var envis och gav sig inte. Han hade hört något! Dom tittade ner över kanten, och där långt där nere såg dom att det satt någon som var bunden med en säck över huvudet. Båda två såg att den som satt därnere hade svans med en grön rosett i och då förstod dom att det var Trullirutt. Hur i hela världen ska vi komma ner dit undrade morfar. Han ville ju så klart rädda Trullirutt men han ville ju inte att Kalle skulle ramla ner och slå sig. Då kom den lilla glittrande älvan tillbaka och flög lite grann åt vänster, Kalle följde efter och bakom en stor stenbumling och efter en gran så var det en liten stig som gick som en serpentin ner för klippan. Kom morfar! ropade Kalle. Här kan vi gå ner.
Morfar kom och dom tog sig försiktigt ner mot Trullirutt. Vi kommer ropade Kalle när dom närmade sig. Då började Trullirutt gråta. Han grät och grät. Och när morfar och Kalle kommit fram och när morfar knutit upp repet och tagit av säcken kastade sig Trullirutt mot morfar och kramade honom hårt och länge.
När Trullirutt gråtit färdigt och dom tagit sig upp för den lilla stigen igen satte dom sig ner för att äta matsäcken. Nu ringde morfar mormor och berättade att dom hittat Trullirutt. Trullirutt berättade om gubbarna som tagit honom och att dom tänkt sälja honom till en djurpark. Morfar satt och klurade hur han skulle kunna reta karlarna utan att han avslöjade att det verkligen fanns troll. Plötsligt kom han på det! Han tog två ganska stora stenar och la ner dom dit där dom hittat Trullirutt, han rita ögon, näsa och mun på den mindre av stenarna satte lite mossa på och sen limmade han ihop stenarna. Han tog ett rep som han hade i sina arbetsbyxor och gjorde en svans. Sist trädde han över säcken och band om repet precis så som dom hittat Trullirutt.
Nu! Sa morfar kan dom försöka sälja det här trollet till en djurpark. Sen började dom gå tillbaka till Stenbäcken. Ja, morfar gick men Kalle och Trullirutt skuttade, hoppade, klättrade och sprang tillbaka precis som dom alltid brukar göra. Kalle berättade för Trullirutt att dom fått hjälp av en glittrande älva, han berättade också att morfar inte sett den. När dom pratade om det sa morfar: Undrar vad det är som glittrar där borta? Det måste vi kolla. Morfar började gå mot glittret. Trullirutt och Kalle såg att det var en älva som vinkade. Dom fick morfar att vända om och gå mot Stenbäcken igen. Tänk att morfar också har kvar sin nyfikenhet sa Kalle precis när dom kom fram till mormor på Stenbäcken!

Hejsan alla!



Nu är hösten här och jag är en av de som GILLAR den!



finns det något mysigare än att det blir mörkt ute? Man tänder levande ljus, fotogenlampan i hallen (det luktar så gott) och framför allt tänder man brasan!!!!!

Allt detta är gott nog men det finns en sak till med hösten; det roligaste som finns på tv börjar närma sig! Längdskidor, skidskytte och utförsåkning.
Dag!
Det är dags att börja gömma fjärrkontrollen!

till och med stackars Kalle har blivit drabbad. I januari (han var då 11/2 år) tog jag in honom efter middagsvilan, han tittade då på teven och sa: Hidhytte! och sen satt vi och tittade tillsammans!

Nu är ju hösten här och vi kan snart titta på mera skidor han och jag.

Ska bli kul!

Familjetripp!

Ja, efter en rätt intensiv morgon med att få alla ungdomar och lilleman klara( väckning av alla, frukost, hår skulle plattas, tröja bytas, bajsblöja bytas, hundarna kissas, bilen packas......) så kom vi iväg med bilen.

Destination: Visingsö!

Vi hämtade mormor och Nathalie i kinna och sedan for vi till borås för att hämta upp en baddräkt, om ifall att! Det var bara mormor som på slutet av dagen hade behov av ett sådant klädesplagg!

Mormor, Nathalie och Jossan hade åkt iförväg till Ulricehamns camping och dät sammanstrålade vi. Det går utmärkt att inhandla färdkost där!

När man åker på utflykt ska man alltid fika på vägen så efter Jönköping blev det dags så vi skulle hinna innan vi var framme. Vi fickade på en rastplats utefter Vättern och hade en strålande utsikt.

Vi kom efter lite stress med en tidigare färja än den mormor bokat.

Vilken underbar dag vi hade!

Vi gick runt på visingsborg, jag och Jossan tittade in på örtagården (inte att rekomendera, inte välskött alls), sen gick vi upp mot vrigslösa och mormor gick för att hämta bilen. När vi var nästan framme och vi började vänta på henne ringde hon, samtidigt kände jag bilnycklarna i fickan! Då var det tur att vi hade med oss två vältränade ungdomar!

Vi andra passade på att gå in på konsum och köpa dricka, kolla att Emilia inte var hemma och till och med se att det var lekvänligt singel på gången nu för tiden.

När mormor, ungdomar och bil kom lastade vi in oss och "fulkörde" till näs för att titta på ruinen där. Nu började klockar rinna iväg och det var dags för det som Jossan längtat efter hela tiden, rökt röding vid hamnen innan färjan for hemmåt.

Vi stannade till vid Fransons och köpte lite polkagrisar. vi han sedan åka ca fem minuter innan alla andra sov i bilen.

Bad fikan tog vi i Ulricehamn.

Tack mormor och alla mina barn för en fantastisk dag. Nästa år åker jag och mormor igen så får vi se vilka som följer med. Hoppas Jesper kan då!

Kramizzar

Jaha!

Nu var det mycket länge sedan jag skrev, men jag är inte mammaledig längre (eller pensionär), men idag måste jag nog skriva lite.

Vi har ju flyttat- IGEN-. Men det ska ni veta, att här mår jag bra! Jag har en underbar trädgård som jag gör allt jag hinner för att sköta och ta hand om. Jag och Jossan brukar gå varje kväll och titta på allt som kommer och prata om vad vi ska göra.

Alex skadade ju armen på en liten sketen poängtävling på Ryavallen när han kastade spjut. Det var så illa ett tag att vi trodde att hela säsongen var förstörd, men det var den inte, så i helgen springer han 100m och 200m på Ymerspelen! (håll tummarna).

Men det som gör att jag MÅSTE skriva idag är nog faktiskt Min stora Josefins otroliga glädje över en moppe!

Alla barn blir ju glada när de får något de önskar men jag måste säga att mina älskade ungar är oerhört tacksamma att ge presenter till, (Glöm inte Alex "tack för de fina...............kalsongerna" en jul för länge sedan. så därför var det extra roligt att ge henne en RIKTIGT FIN MOPED!!!!!!!!!

Finfin, mitt älskade barn, på måndag åker vi och sedan fortsätter vi som vanligt! Du ska få se!!! Älskar dig, Din mamma

Vårt nya hem!

Här kommer lite bilder på vår nya trädgård, som vi flyttar till om ca en månad. Det är fullt av frukträd och bärbuskar. Vi kommer också att ha både smultron och jordgubbar! Fint, eller hur?